Ett veckoslut.
Fredagen blev väl kanske inte helt som jag väntat mig. Istället för att gå och lyssna på Anna och besöka Lärkan fick jag gå på jobb. Kvällen spenderades med en glad två-åring och How I met your mother. När jag blir stor skall jag alltid, alltid, alltid komma hem i tid till mina barnvakter. Hellre tio minuter för tidigt än för sent. För fastän det inte är världens största problem är det irriterande.
Lördagens matcher gick bra. Vi vann men det var det. Jag är jättetrött på att spela dåligt. 0+3 på 4 matcher säger sitt. Kvällen hos Petro och Svenska Pubben räddade veckoslutet. När vi kom dit sade poken åt flickan före oss i kön att "det är 21 års åldersgräns på lördagar och jag kan inte göra någonting åt det". Vi beslöt oss för att ändå försöka så jag gav helt lugnt mitt körkort till poken som tittade på det och sade "välkomna, narikkan är till höger". Lite roligt med tanke på att vi inte ens alla var 20. Musiken var kanske inte den bästa men man såg många bekanta och halvbekanta. Bussen hem tog onödigt länge och sängen kändes alldeles underbar.
Idag var det 18års middag på Meritorppa. Den bästa kommentaren kom av en kanske 5årig pojke som råkade smälla igen dörren på sin lillasysters fingrar. Båda två grät och deras farmor försökte trösta dem med att säga åt pojken att "men vännen, det var inte ditt fel". Pojken tittade sin farmor i ögonen och svarade "visst var det mitt fel". Sanningen kommer ur barnamunnar.
Idag fick jag igen frågan "ja du följer säkert mamma i fotspåren och sjunger i Lyran?" Det känns varje gång lika dumt och nolo att säga "jo alltså jag sökte in i år men kom inte in." Det värsta är att sedan börja förklara varför. Speciellt när äldre människor frågar eftersom det tydligen var jättemycket lättare att slippa in då t.ex. mina föräldrar studerade. Jag ville inte verka som dem i Idols som tror att de kan sjunga men inte kan och sedan kommer med massa bortförklaringar. Sådär "nå alltså det var jättemånga som sökte och de tog in jättefå blablabla..."
Sedan fick jag en inbjudan till julkonserten på facebook. Jag hoppas att den som skickade den till mig skickade den till alla sina vänner och inte bara till utvalda. För då var det så otroligt otaktiskt och okänsligt att jag inte vet om jag skall skratta eller gråta.
Jag hatar att det här betyder så mycket för mig och att det ännu känns så förjävligt. Det finns faktiskt värre saker att sätta sin energi på. Men ändå är det så.
Lördagens matcher gick bra. Vi vann men det var det. Jag är jättetrött på att spela dåligt. 0+3 på 4 matcher säger sitt. Kvällen hos Petro och Svenska Pubben räddade veckoslutet. När vi kom dit sade poken åt flickan före oss i kön att "det är 21 års åldersgräns på lördagar och jag kan inte göra någonting åt det". Vi beslöt oss för att ändå försöka så jag gav helt lugnt mitt körkort till poken som tittade på det och sade "välkomna, narikkan är till höger". Lite roligt med tanke på att vi inte ens alla var 20. Musiken var kanske inte den bästa men man såg många bekanta och halvbekanta. Bussen hem tog onödigt länge och sängen kändes alldeles underbar.
Idag var det 18års middag på Meritorppa. Den bästa kommentaren kom av en kanske 5årig pojke som råkade smälla igen dörren på sin lillasysters fingrar. Båda två grät och deras farmor försökte trösta dem med att säga åt pojken att "men vännen, det var inte ditt fel". Pojken tittade sin farmor i ögonen och svarade "visst var det mitt fel". Sanningen kommer ur barnamunnar.
Idag fick jag igen frågan "ja du följer säkert mamma i fotspåren och sjunger i Lyran?" Det känns varje gång lika dumt och nolo att säga "jo alltså jag sökte in i år men kom inte in." Det värsta är att sedan börja förklara varför. Speciellt när äldre människor frågar eftersom det tydligen var jättemycket lättare att slippa in då t.ex. mina föräldrar studerade. Jag ville inte verka som dem i Idols som tror att de kan sjunga men inte kan och sedan kommer med massa bortförklaringar. Sådär "nå alltså det var jättemånga som sökte och de tog in jättefå blablabla..."
Sedan fick jag en inbjudan till julkonserten på facebook. Jag hoppas att den som skickade den till mig skickade den till alla sina vänner och inte bara till utvalda. För då var det så otroligt otaktiskt och okänsligt att jag inte vet om jag skall skratta eller gråta.
Jag hatar att det här betyder så mycket för mig och att det ännu känns så förjävligt. Det finns faktiskt värre saker att sätta sin energi på. Men ändå är det så.
Ny vecka.
Dagens epic fail: Jag lyssnade på nyheterna där de berättade att svenska rederier har använt italienska livbojar som sjunker när de kommer i vattnen! Det är nästan lika misslyckat som hon i America's next top model som var för liten för att vara en Plus-size-modell.
Pappor med sina små barn är nog fortfarande något av det sötaste som finns. Igår såg jag en pappa med sin lilla dotter som var påklädd som bara små barn kan vara så att man just och just såg ansiktet. Sättet han tittade på henne var bara så underbart.
Veckoslutet var jättelyckat om man bortser från hur jag mådde på lördagmorgonen. Till höjdpunkterna hörde att laga sig klar med Dea inför stekarsitzen, själva sitzen fastän vi var bittra vid väggen, den lyckade efterfesten, tuppluren efter jobbet på Jollas, de helt otroligt satsade tuparna, Svenska natten efter att människor började komma dit och mina första träningar på en månad.
Jag kom igenom min sociologitent! Oh Happy Day! :)
Pappor med sina små barn är nog fortfarande något av det sötaste som finns. Igår såg jag en pappa med sin lilla dotter som var påklädd som bara små barn kan vara så att man just och just såg ansiktet. Sättet han tittade på henne var bara så underbart.
Veckoslutet var jättelyckat om man bortser från hur jag mådde på lördagmorgonen. Till höjdpunkterna hörde att laga sig klar med Dea inför stekarsitzen, själva sitzen fastän vi var bittra vid väggen, den lyckade efterfesten, tuppluren efter jobbet på Jollas, de helt otroligt satsade tuparna, Svenska natten efter att människor började komma dit och mina första träningar på en månad.
Jag kom igenom min sociologitent! Oh Happy Day! :)
"Inte i dessa svintider"
Jag tycker att hela diskussionen om luciakandidaterna på SHS-webben egentligen är lite fånig, men samtidigt hälsosam att ha. Jag tycker nämligen lite synd om kandidaterna som fått utstå kommentarer som är under all kritik och bara sätts ut på internet av relativt barnsliga människor som säkert inte menade att det skulle bli såhär illa illa, men som knappast skulle ha skrivit det om de varit tvugna att sätta ut sitt namn. Sen kan man ju tycka lite synd om de hankeiter som inte har något med diskussionen att göra och ändå får skit för det, men att döma av de upprörda rösterna på hbl.fi tycker vissa hankeiter mer synd om sig själva än om kandidaterna vilket ju kanske är lite fel... Hela grejen är i alla fall lite väl uppblåst, men jag börjar bli allt mer emot öppna forum där man får tycka vad man vill utan att skriva namnet under... Jag läste en bra åsikt på hbl.fi skriven av "andreas" som tyckte att det var viktigare att värna om kandidaternas integritet än att hacka ner på hankeiter och att man såklart inte kan dra alla från hanken över en kam.
Hört på jobbet:
[en liiiten liiiten pojke kommer fram till disken]: har ni en leksaksavdelning?
[vi förklarar att vi tyvärr inte har det, pojken går iväg]
3 minuters paus.
[pojken kommer tillbaka]: har ni vinterstövlar då?
Han var så söt med sitt s-fel och att han inte räcktes upp över disken och själv frågade efter vinterstövlar :)
Tydligen var det 80 sjukanmälda i Lärkan (jeje halarmärke :) ) på måndag. Nu är svininfluensan ju lite skrämmande.
Hört på jobbet:
[en liiiten liiiten pojke kommer fram till disken]: har ni en leksaksavdelning?
[vi förklarar att vi tyvärr inte har det, pojken går iväg]
3 minuters paus.
[pojken kommer tillbaka]: har ni vinterstövlar då?
Han var så söt med sitt s-fel och att han inte räcktes upp över disken och själv frågade efter vinterstövlar :)
Tydligen var det 80 sjukanmälda i Lärkan (jeje halarmärke :) ) på måndag. Nu är svininfluensan ju lite skrämmande.
November.
Så var det då söndag igen. Jag börjar bli ordentligt trött på min flunssa. Och allra mest irriterande är det att inte få träna. Jag håller på att bli galen av att sitta stilla, och det är ju inte som om det skulle hjälpa heller. Men idag tog jag nån kick-ass astmahostmedicin så nu får det lov att hjälpa.
Kräfön ute i Vichtis blev exakt så bra som mina höga förväntningar hade hoppats på. Bastu, jacuzzi (sex flickor samtidigt fast det var trångt) en helt helmi kräftissitz med allt som hör till, juustosnacks- och pyttipanneorgier, biljard med Nicke ("å du får int sen alls säga åt mig hur jag ska göra!") långa samtal i natten, sängen som erövrades och hela den långa sköna krabbisdagen liggandes på olika soffor eller madrasser. En sympatitanke till dem som mådde sämre och hon som mådde sämst. 70årsfesten på kvällen var som 70årsfester brukar vara, god mat, fina tal och kiva fiilis.
Nu äter jag världens godaste cheesecake. Tänk att man kan bli så nöjd av mat.
Kräfön ute i Vichtis blev exakt så bra som mina höga förväntningar hade hoppats på. Bastu, jacuzzi (sex flickor samtidigt fast det var trångt) en helt helmi kräftissitz med allt som hör till, juustosnacks- och pyttipanneorgier, biljard med Nicke ("å du får int sen alls säga åt mig hur jag ska göra!") långa samtal i natten, sängen som erövrades och hela den långa sköna krabbisdagen liggandes på olika soffor eller madrasser. En sympatitanke till dem som mådde sämre och hon som mådde sämst. 70årsfesten på kvällen var som 70årsfester brukar vara, god mat, fina tal och kiva fiilis.
Nu äter jag världens godaste cheesecake. Tänk att man kan bli så nöjd av mat.
Just-före-tenten-stress.
"Sielu muodostetaan jatkuvasti ruumiin poliittisten teknologioiden avulla ruumiin ympärille, pinnalle ja sisälle, ja sen synnyttää valta, joka kohdistuu rangaistaviin yksilöihin - yleisimmin niihin, joita valvotaan, kasvatetaan ja ojennetaan, siis mielipuoliin, lapsiin, koululaisiin, siirtomaiden asukkaisiin ja niihin, jotka kytketään jonkin tuotantovälineen ythteyteen ja joita valvotaan koko elämän ajan" [punkt]
- Foucalut (utdrag ur Kasvatussosiologia)
Jag avskyr boken. Ni kan ju räkna hur många punkter det finns och sen räkna ut hur kiva det är att läsa 230 sidor av detta. Får nu se hur tenten går...
- Foucalut (utdrag ur Kasvatussosiologia)
Jag avskyr boken. Ni kan ju räkna hur många punkter det finns och sen räkna ut hur kiva det är att läsa 230 sidor av detta. Får nu se hur tenten går...
Måndag.
Med tanke på hur dålig jag är på att läsa är det helt otroligt hur bra jag har klarat mig hittills. Eller sen har jag bara blivit så mycket sämre. Jag vet att det finns en omtent och även fast jag definitivt inte vill läsa allt på nytt, är som om jag sku ha tappat all motivation. Och vad gör jag? Skriver blogg och tittar på Sex and the city.
Fredagens bastukväll var precis vad jag behövde. En peruskväll med perusmänniskor där vi gör för vår porukka perussaker. I detta fall bastu, BB (för att så många följde med det) och ett psykologiskt mördarspel. För många kan det här verka som en ganska lame och konstig kväll, för mig var den perfekt. Ser så framemot veckoslutets kräftskiva!
Jag inlett min fjärde vecka av hostande. Nu skulle jag inte orka mer.
Fredagens bastukväll var precis vad jag behövde. En peruskväll med perusmänniskor där vi gör för vår porukka perussaker. I detta fall bastu, BB (för att så många följde med det) och ett psykologiskt mördarspel. För många kan det här verka som en ganska lame och konstig kväll, för mig var den perfekt. Ser så framemot veckoslutets kräftskiva!
Jag inlett min fjärde vecka av hostande. Nu skulle jag inte orka mer.
Vardagsfiilis.
Så var man hemma igen. Att byta ut sol & värme mot mörker och kyla, sovmorgnar och avslappning mot tidig väckning och tentstress och färdiglagad, god mat mot soppdiet känns inte sådär översuper. Men let's face the facts, semestrar är härliga för att de är en stor kontrast mot ens vardag. Och det var en helt underbar semester.
Min första tent kom och gick. Om jag någonsin var nervös var det ganska onödigt eftersom tenten inte skilde sig från ett gymnasieprov nästan alls. Utom att man nu har en omtent man kan skjuta upp allting till vilket kanske inte alltid höjer ens motivation.
Igår satt jag i metron med en dagisgrupp eller kanske de gick på ettan, men de hade så roliga diskussioner att hela min morgon blev gladare. Roligast var pojkarna som lekte rallybil trots dagistanternas protester. "Men Jonas och Sebastian, det här är ingen rallybil!" "Visste e det!!"
Idag kände jag mig lite fånig när jag läste en debattartikel där rubriken var ungefär "Sanningen om BB-tvisten" och min första tanke påriktigt var att den handlade om Big brother.
Min första tent kom och gick. Om jag någonsin var nervös var det ganska onödigt eftersom tenten inte skilde sig från ett gymnasieprov nästan alls. Utom att man nu har en omtent man kan skjuta upp allting till vilket kanske inte alltid höjer ens motivation.
Igår satt jag i metron med en dagisgrupp eller kanske de gick på ettan, men de hade så roliga diskussioner att hela min morgon blev gladare. Roligast var pojkarna som lekte rallybil trots dagistanternas protester. "Men Jonas och Sebastian, det här är ingen rallybil!" "Visste e det!!"
Idag kände jag mig lite fånig när jag läste en debattartikel där rubriken var ungefär "Sanningen om BB-tvisten" och min första tanke påriktigt var att den handlade om Big brother.
Hösttankar.
Pappor och deras barn är nog något av det sötaste som finns. Idag i tåget satt en pappa med sin lilla dotter och de var bara så jättesöta tillsammans. Hon hade antagligen just lärt sig gå och var jättenyfiken på allt och alla. Då tåget satte sig i rörelse fick hon ändå sitta i sin pappas famn och där satt de sedan och "kommunicerade". Sånt blir jag lite glad av :)
Snart bär det av mot sydligare breddgrader och det skall bli så otroligt ljuvligt! Ser sedan framemot allt annat planerat för den här hösten. Säga vad man vill om mina vänner, men ordna kan vi.
Ibland är de bästa stunderna när man tycker så mycket om någon att man bara känner att orden inte gör känslan rättvisa, och man istället bara ligger tyst och stilla och vet att den andra känner samma sak.
Nu skall jag återgå till att hosta. Mysigt.
Snart bär det av mot sydligare breddgrader och det skall bli så otroligt ljuvligt! Ser sedan framemot allt annat planerat för den här hösten. Säga vad man vill om mina vänner, men ordna kan vi.
Ibland är de bästa stunderna när man tycker så mycket om någon att man bara känner att orden inte gör känslan rättvisa, och man istället bara ligger tyst och stilla och vet att den andra känner samma sak.
Nu skall jag återgå till att hosta. Mysigt.
Lag Swen
Så var gulisintagningen avklarad. Fyra tappra själar gav sig ut i regn och rusk iklädda svarta kläder, hög hatt och käpp för att bli en riktig studerande i stället för att vara en gulnäbb. Ingen hade kontaktat oss svenskspråkiga så vi tog kontakt med en tutor som sade att vi var hjärtligt välkomna, vilket vi också var. Alla tutorer, kåraktiva och spexmänniskor verkade uppriktigt glada över att vi var med. "Sori att era tutorer inte har fixat, vi hörde att ni ringde själva och frågade om info, vitsi ni e initiativtagande, så kiva att ni e här" var ungefär reaktionerna. Detta kombinerat med att vi sjöng "Helan går" med dans i Broadway-stil med våra hattar och käppar gav oss ofta fulla poäng på de flesta ställena.
Här är några saker vi skulle göra:
* Uppföra en finlandsssvensk sitz (inte sådär jättesvårt med tanke på att vi var dom vi är)
* skapa ett drickspel med mölkky-redskap (alternativet hade varit att simma i Havis Amanda)
* göra en uppsättning av Rödluvan efter 2 minuter planering medan spexgruppen skrek omstarter (helt otroligt roligt!)
* en jättedum frågesport på Domkyrkans trappor där man fick gå upp 2 trappsteg om man kunde rätt svar och 1 bakåt om man svarade fel. Vi kom upp ungefär 4 trappsteg.
* pantomim.
* våra personliga favoriter (läs de största nördarna) kognitionsvetenskaps-studernadena hade en uppgift där man skulle leda en robot genom olika rutor till en öl som den skulle dricka med hjälp av kommandon. Jo det är exakt så nördigt som det låter-
* att ha bara ett visst antal fötter och händer i marken och sedan skapa en så lång klädkedja som möjligt. Det enda ordet vi fick använda var "prat" och det blåste så mycket att våra kläder flög bort från vår fina klädkedja, men annars var det helt sjukt roligt!
* ett slags äppelfotis som vissa var klart bättre på än andra. jag hörde definitivt till den sämre gruppen.
* äggstafett med pantomim. typ. eftersom detta var den sista punkten brydde vi oss inte sådär jättemycket om dess point utan fuskade och skrattade så mycket vi orkade.
Efterfesten innefattade salmare-shottin, dans, finsk rap, en man med ihågkombara (det kan inte vara ett ord) axlar som följde efter oss, ett extrapris på prisutdelningen till vår grupp (som hette Swen) för att vi var så kivoga och hade så bra fiilis fast vi inte vann och en SÅ god tuplajuusto påväg hem. Är så glad att vi var med och tycker om dem jag studerar med.
Mina veckoslut är planerade fram till november och igår var det tupare i en jättefin lägenhet. Kiva att se dem man inte sett på länge och att för en gångs skull ha varit på en fest och faktiskt känna att man har talat med någon.
Och nej, det känns inte bra när man ser status-updates eller vad någon har skrivit på någon annans wall. Klart att dom får vara glada men jag orkar inte. Det stör så när man vet att man kunde ha varit med men inte är det. Vet inte hur länge det kommer att kännas såhär men hoppas att det lättar snart...
Här är några saker vi skulle göra:
* Uppföra en finlandsssvensk sitz (inte sådär jättesvårt med tanke på att vi var dom vi är)
* skapa ett drickspel med mölkky-redskap (alternativet hade varit att simma i Havis Amanda)
* göra en uppsättning av Rödluvan efter 2 minuter planering medan spexgruppen skrek omstarter (helt otroligt roligt!)
* en jättedum frågesport på Domkyrkans trappor där man fick gå upp 2 trappsteg om man kunde rätt svar och 1 bakåt om man svarade fel. Vi kom upp ungefär 4 trappsteg.
* pantomim.
* våra personliga favoriter (läs de största nördarna) kognitionsvetenskaps-studernadena hade en uppgift där man skulle leda en robot genom olika rutor till en öl som den skulle dricka med hjälp av kommandon. Jo det är exakt så nördigt som det låter-
* att ha bara ett visst antal fötter och händer i marken och sedan skapa en så lång klädkedja som möjligt. Det enda ordet vi fick använda var "prat" och det blåste så mycket att våra kläder flög bort från vår fina klädkedja, men annars var det helt sjukt roligt!
* ett slags äppelfotis som vissa var klart bättre på än andra. jag hörde definitivt till den sämre gruppen.
* äggstafett med pantomim. typ. eftersom detta var den sista punkten brydde vi oss inte sådär jättemycket om dess point utan fuskade och skrattade så mycket vi orkade.
Efterfesten innefattade salmare-shottin, dans, finsk rap, en man med ihågkombara (det kan inte vara ett ord) axlar som följde efter oss, ett extrapris på prisutdelningen till vår grupp (som hette Swen) för att vi var så kivoga och hade så bra fiilis fast vi inte vann och en SÅ god tuplajuusto påväg hem. Är så glad att vi var med och tycker om dem jag studerar med.
Mina veckoslut är planerade fram till november och igår var det tupare i en jättefin lägenhet. Kiva att se dem man inte sett på länge och att för en gångs skull ha varit på en fest och faktiskt känna att man har talat med någon.
Och nej, det känns inte bra när man ser status-updates eller vad någon har skrivit på någon annans wall. Klart att dom får vara glada men jag orkar inte. Det stör så när man vet att man kunde ha varit med men inte är det. Vet inte hur länge det kommer att kännas såhär men hoppas att det lättar snart...
Besviken och bitter
Jag har alltid levt efter principen "om man jobbar för något leder det till önskat resultat". Jag skötte mig i högstadiet, fick ett tillräckligt bra betyg och kom in i det gymnasiet jag ville. Jag läste på mina inträdesförhör och kom in till de ställen jag satsat på. Jag övade mina pianoläxor och kom igenom 3/3. Tydligen fungerar det inte så.
Ungefär så här gick samtalet:
- (nervöst) Hej
- Hej, ursäkta att det tog så länge, vi hade jättesvårt att bestämma oss.
- (nervöst skratt) aija, det är inte så farligt.
- blablbabla
- (tanke) sluta prata och kom fram till vad ni vill säga
- jo... tyvärr kom du då inte in. det var så otroligt många som sökte till din stämma och vi hade jättesvårt att bestämma oss.
- (avgrundsdjup i magen) jaha?
- ja vi tyckte nog om dej, det är inte frågan om det, men du sjunger ju i mellanstämman och vi är ju så många aktiva i din stämma så vi kunde ta in jättefå blablablabla.....
- (slås av verklighet och sväljer ner sin klump i halsen) okej.
- blablabla jag skulle verkligen uppmana dig att söka nästa år igen blablabla
- (uppenbart gråtande) okej.
- jaha men hej då.
- (tystnad)
Jag kan inte ens försöka förklara hur besviken jag är. Det här var något jag hade velat ända sen mamma, min gudmor och 70 % av våra familjebekanta berättat om sitt körliv och hur megahuippu det var. Varje gång på julkonserten har jag suttit och tänkt att sen när jag blir tillräckligt stor skall jag sjunga där.
Tydligen hjälper det inte hur mycket man vill.
Det som stör mig mest är att jag vet att jag skulle ha platsat in i deras kör. Jag kanske inte sjunger så bra efter noter då jag aldrig sett sången eller har den vackraste solorösten, men jag har sjungit i stämmor sen jag var 3 år. Det är det jag kan i livet. Jag förstår att jag inte får spela i ett ligalag, jag är helt enkelt inte tillräckligt bra på sähly, men jag skulle ha varit tillräckligt bra på det här.
Det säkert sämsta med hela insjungningen var att de delade ut sitt program. Sådär "pricka in dom här datumena i kalendern, aj nä sori, int kom du sen heller in...".
Så nu går jag alltså miste om åtminstone ett år. Jag vet inte helt hur jag skall klara av samtal om det, bilder från fester och missade körresor. Och jo, just nu känns det som om jag lämnar julkonserten emellan i år. Inte för att jag inte skulle unna dem som kom in att vara glada, men jag vill bara inte ha något med hela kören att göra, åtminstone inte nu.
Ett stort tack till alla som tröstade och orkade lyssna, speciellt han som höll mig i famnen i 1 ½ timme och väntade ut min gråtattack och sade alla saker man skall säga, och min mamma som alltid finns där.
Man kan ju tycka att jag är onödigt melodramatisk, bitter och självisk. Men jag vet att det finns värre saker i livet, och bryr mig faktiskt inte så mycket om ifall människor förstår. Det här var något jag velat göra hela livet och nu slogs det sönder. Jag måste bara samla ihop allt och ge det tid.
Ungefär så här gick samtalet:
- (nervöst) Hej
- Hej, ursäkta att det tog så länge, vi hade jättesvårt att bestämma oss.
- (nervöst skratt) aija, det är inte så farligt.
- blablbabla
- (tanke) sluta prata och kom fram till vad ni vill säga
- jo... tyvärr kom du då inte in. det var så otroligt många som sökte till din stämma och vi hade jättesvårt att bestämma oss.
- (avgrundsdjup i magen) jaha?
- ja vi tyckte nog om dej, det är inte frågan om det, men du sjunger ju i mellanstämman och vi är ju så många aktiva i din stämma så vi kunde ta in jättefå blablablabla.....
- (slås av verklighet och sväljer ner sin klump i halsen) okej.
- blablabla jag skulle verkligen uppmana dig att söka nästa år igen blablabla
- (uppenbart gråtande) okej.
- jaha men hej då.
- (tystnad)
Jag kan inte ens försöka förklara hur besviken jag är. Det här var något jag hade velat ända sen mamma, min gudmor och 70 % av våra familjebekanta berättat om sitt körliv och hur megahuippu det var. Varje gång på julkonserten har jag suttit och tänkt att sen när jag blir tillräckligt stor skall jag sjunga där.
Tydligen hjälper det inte hur mycket man vill.
Det som stör mig mest är att jag vet att jag skulle ha platsat in i deras kör. Jag kanske inte sjunger så bra efter noter då jag aldrig sett sången eller har den vackraste solorösten, men jag har sjungit i stämmor sen jag var 3 år. Det är det jag kan i livet. Jag förstår att jag inte får spela i ett ligalag, jag är helt enkelt inte tillräckligt bra på sähly, men jag skulle ha varit tillräckligt bra på det här.
Det säkert sämsta med hela insjungningen var att de delade ut sitt program. Sådär "pricka in dom här datumena i kalendern, aj nä sori, int kom du sen heller in...".
Så nu går jag alltså miste om åtminstone ett år. Jag vet inte helt hur jag skall klara av samtal om det, bilder från fester och missade körresor. Och jo, just nu känns det som om jag lämnar julkonserten emellan i år. Inte för att jag inte skulle unna dem som kom in att vara glada, men jag vill bara inte ha något med hela kören att göra, åtminstone inte nu.
Ett stort tack till alla som tröstade och orkade lyssna, speciellt han som höll mig i famnen i 1 ½ timme och väntade ut min gråtattack och sade alla saker man skall säga, och min mamma som alltid finns där.
Man kan ju tycka att jag är onödigt melodramatisk, bitter och självisk. Men jag vet att det finns värre saker i livet, och bryr mig faktiskt inte så mycket om ifall människor förstår. Det här var något jag velat göra hela livet och nu slogs det sönder. Jag måste bara samla ihop allt och ge det tid.
Long time, no see.
Om det är något i livet jag inte är bra på är det att göra saker i tid. Om det så gäller att ringa ett samtal, beställa en tid, betala en räkning eller posta ett brev; jag kan helt enkelt inte göra det innan den utsatta deadlinen, utan måste bara skjuta upp det till sista sekunden. Detta är egentligen ett väldigt konstigt beteende eftersom det är så skönt att få saker gjorda i tid. Som nu till exempel. Jag skulle kunna skriva på ett projekt, kolla upp en massa saker eller öva piano, men istället skriver jag blogg och lyssnar på Teddy Geiger på Spotify. (Lyssna på For you I will (Confidence) )
Veckoslutet var jättelyckat, men jag måste nog öva på att vaka flera nätter i rad. I går var jag så utmattad att jag lade mig 10 över 10 och somnade ganska snabbt efter det. Nylles kräftis var jättelyckad men random bordssällskap med vänner och nya bekantskaper ("Inte i dessa svintider") och en lyckad efterfest där jag igen tappade rösten och dansade som jag inte gjort på länge. Skönt att sedan krypa ner med världens snällaste pojkvän som hämtade mig och några andra från Nylle mitt i natten.
På lördagen firades en 11-årig lillebror med släkt och vänner och på kvällen togs min Casa-oskuld då jag gick på min första Hanken-fest. Kvällen var jättekiva, men 1 timme och 40 minuter i kö var aningen för mycket. Annars var det ungefär som jag hade tänkt mig, typ en vanlig barkväll där man kände ungefär 70 procent av dem som var där. Varken mer eller mindre.
Jag är helt löjligt beroende av min kalender.
Veckoslutet var jättelyckat, men jag måste nog öva på att vaka flera nätter i rad. I går var jag så utmattad att jag lade mig 10 över 10 och somnade ganska snabbt efter det. Nylles kräftis var jättelyckad men random bordssällskap med vänner och nya bekantskaper ("Inte i dessa svintider") och en lyckad efterfest där jag igen tappade rösten och dansade som jag inte gjort på länge. Skönt att sedan krypa ner med världens snällaste pojkvän som hämtade mig och några andra från Nylle mitt i natten.
På lördagen firades en 11-årig lillebror med släkt och vänner och på kvällen togs min Casa-oskuld då jag gick på min första Hanken-fest. Kvällen var jättekiva, men 1 timme och 40 minuter i kö var aningen för mycket. Annars var det ungefär som jag hade tänkt mig, typ en vanlig barkväll där man kände ungefär 70 procent av dem som var där. Varken mer eller mindre.
Jag är helt löjligt beroende av min kalender.
Vardag.
Så har då vardagen börjat. Eller nåjo vardagen och vardagen. Jag har typ en miljard infotillfällen och rundvandringar och sedan börjar skolan på måndagen. Eller föreläsningarna som pappa tyckte att man skulle kalla dem. Enligt honom var det viktigt att universitetet inte är en skola utan just ett universitet. Sama asia, eri nimi säger jag.
Jag träffade mina medstuderanden första gången på fredagen och sedan igen igår. Jag tror att vår grupp kommer att fungera jättebra tillsammans. Vi sju som var på tutorträffen kommer redan bra överens och har en gemenskap av att vara den lite bortglömda gruppen finlandssvenskar i universitetets största fakultet. Alla "undergrupper" i fakulteten fick stiga upp under infotillfället. Så även vi. Vi fick ett "välkommen", annars gick allt på finska.
Jag är lite bekymrad över hur studielivet skall bli. Det är så enromt höga förväntningar på de kommande åren eftersom alla alltid sagt att studietiden är den bästa i ens liv. Jag är bara rädd för att alla andra med stora ämnesföreningar och mycket ordnat program skall ha det roligare än jag med min minimala ämnesförening och allt annat som ordnas bara på finska. Men jag antar också att man måste aktivera sig lite själv och hitta andra saker. Jag är så nervös för Lyrans insjungning.
Vår resa till New York var för fantastisk för att kunna beskrivas i text. Folk har frågat vad som var bäst, men det är svårt att säga. (Visst hade man ont i fötterna, var trött eller hade för hett, men det hör till.) Kanske var det sällskapet, lägenheten som fyllde alla behov, den ganska perfekta blandingen av shopping och sevärdheter, att alla fick ut det vad de ville av resan och alla skratt man aldrig kommer att glömma.
Jag träffade mina medstuderanden första gången på fredagen och sedan igen igår. Jag tror att vår grupp kommer att fungera jättebra tillsammans. Vi sju som var på tutorträffen kommer redan bra överens och har en gemenskap av att vara den lite bortglömda gruppen finlandssvenskar i universitetets största fakultet. Alla "undergrupper" i fakulteten fick stiga upp under infotillfället. Så även vi. Vi fick ett "välkommen", annars gick allt på finska.
Jag är lite bekymrad över hur studielivet skall bli. Det är så enromt höga förväntningar på de kommande åren eftersom alla alltid sagt att studietiden är den bästa i ens liv. Jag är bara rädd för att alla andra med stora ämnesföreningar och mycket ordnat program skall ha det roligare än jag med min minimala ämnesförening och allt annat som ordnas bara på finska. Men jag antar också att man måste aktivera sig lite själv och hitta andra saker. Jag är så nervös för Lyrans insjungning.
Vår resa till New York var för fantastisk för att kunna beskrivas i text. Folk har frågat vad som var bäst, men det är svårt att säga. (Visst hade man ont i fötterna, var trött eller hade för hett, men det hör till.) Kanske var det sällskapet, lägenheten som fyllde alla behov, den ganska perfekta blandingen av shopping och sevärdheter, att alla fick ut det vad de ville av resan och alla skratt man aldrig kommer att glömma.
Bloggar på löpande band
Sällan blir man så glad som när saker man trodde skulle ta jättelång tid går snabbare än förväntat. Efter allt jag hört om unis hemsidor reserverade jag en hel kväll åt att skriva in mig på hemsidorna och skaffa mig en mailadress och en account (vad det nu sen heter på svenska) och annat skojigt. Hela grejen (inklusive två samtal till Petro för info och lugn) tog typ en kvart. Jag lyckades till och med byta lösenord. (!)
Lite stolt och lättad över att ha fått saken fixad sitter jag nu nöjd och glad och tittar på Sex and the city och äter choko. Mellisarna åkte iväg på något som heter "Last summer party" på en strand i Gäddvik. På något sätt är jag jättenöjd med att bara sitta hemma och titta på tv och snart få gå och sova. Antingen beror det på nyfunnen vuxenhet och mognad eller sen att jag håller på att bli äldre och tråkigare. Eller kanske det bara beror på att jag somnade klockan 04. Usch jag vill inte bli gammal och tråkig! Men hur som helst var det bara något med kombinationen av strand, regn och fulla 14-åringar som gjorde att jag är nöjd med att kunna stanna hemma. (Inte för att jag alltså var bjuden, men om jag hade fått välja så hade valet varit ganska klart.)
Konstigt att se på Sex and the city och tänka att man själv snart är där!
Lite stolt och lättad över att ha fått saken fixad sitter jag nu nöjd och glad och tittar på Sex and the city och äter choko. Mellisarna åkte iväg på något som heter "Last summer party" på en strand i Gäddvik. På något sätt är jag jättenöjd med att bara sitta hemma och titta på tv och snart få gå och sova. Antingen beror det på nyfunnen vuxenhet och mognad eller sen att jag håller på att bli äldre och tråkigare. Eller kanske det bara beror på att jag somnade klockan 04. Usch jag vill inte bli gammal och tråkig! Men hur som helst var det bara något med kombinationen av strand, regn och fulla 14-åringar som gjorde att jag är nöjd med att kunna stanna hemma. (Inte för att jag alltså var bjuden, men om jag hade fått välja så hade valet varit ganska klart.)
Konstigt att se på Sex and the city och tänka att man själv snart är där!
Ålders- & andra funderingar
Idag måste jag rätta mig när jag påstod att jag är 19 år. Meningen löd ungefär " jag är ju faktiskt 19 år... aj nej... 20 var det ju". 20 år. Jessus. Jag hade på något sätt inte insett den fulla vikten av min ålder förrän idag. 20 år låter så mycket mer än 19. En 20-årning borde nu på något sätt kunna ta hand om sig själv och andra samt veta ungefär vem hon är. För att inte tala om allt ansvar som ställs på en 20-åring. Skrämmande. Samtidigt känns 20 år som en uppnådd ålder. 19 var mera en mellanålder, man var inte 18 längre, men inte heller 20. Egentligen är jag ganska nöjd med nuvarande ålder. Men som det känns nu vill jag nog inte bli så hemskt mycket äldre än det.
När jag cyklade till träningarna såg jag ett gammalt par som satt på en bänk. De satt brevid varandra, småpratade och såg så nöjda ut. Min första tanke var att så vill jag också ha det när jag blir gammal, det vill säga hitta en man och hålla mig med honom tills döden skiljer oss åt. Jag är nog lite rädd för skilsmässor. I och för sig vet jag ju inget om paret. Hon kanske är hans syster, älskarinna eller fru han borde ha skiljt sig från för länge sedan. De kan vara nygifta, han kan vara djurplågare eller egentligen vad som helst. Men idylliskt såg det ut.
Jag vaknade fyra gånger på natten. En gång av att jag tände lampan för att söka efter något som bara fanns i drömmen, en gång av att jag grät efter en sorglig dröm, en gång av att jag drömde att jag somnat på jobbet och satt upp i min säng och undrade var jag var och en gång när jag sade förlåt till Nicke för att jag härjade så mycket i sömnen. Det enda felet var att Nicke inte sov hos oss i natt. Jag har ett äventyrligt nattliv.
Idag gjorde jag och Jessi en packningslista. Jejeje.
Jag hittade en sångtext av James Morrison som beskriver mig ganska bra:
If it's gonna be a rainy day
There's nothing we can do to make it change
We can pray for sunny weather
But that won't stop the rain
Feeling like you got no place to run
I can be your shelter 'til it's done
We can make this last forever
So please don't stop the rain
Oh, we're a little closer now
And finally what life's it's all about
Yeah I know you just can't stand it
When things don't go your way
But we've got no control over what happens anyway
Jag vet att jag är ganska omöjlig när det gäller att ändra planer eftersom jag avskyr när saker inte går som jag planerat. Men det är bara ännu en av de saker man måste jobba på.
När jag cyklade till träningarna såg jag ett gammalt par som satt på en bänk. De satt brevid varandra, småpratade och såg så nöjda ut. Min första tanke var att så vill jag också ha det när jag blir gammal, det vill säga hitta en man och hålla mig med honom tills döden skiljer oss åt. Jag är nog lite rädd för skilsmässor. I och för sig vet jag ju inget om paret. Hon kanske är hans syster, älskarinna eller fru han borde ha skiljt sig från för länge sedan. De kan vara nygifta, han kan vara djurplågare eller egentligen vad som helst. Men idylliskt såg det ut.
Jag vaknade fyra gånger på natten. En gång av att jag tände lampan för att söka efter något som bara fanns i drömmen, en gång av att jag grät efter en sorglig dröm, en gång av att jag drömde att jag somnat på jobbet och satt upp i min säng och undrade var jag var och en gång när jag sade förlåt till Nicke för att jag härjade så mycket i sömnen. Det enda felet var att Nicke inte sov hos oss i natt. Jag har ett äventyrligt nattliv.
Idag gjorde jag och Jessi en packningslista. Jejeje.
Jag hittade en sångtext av James Morrison som beskriver mig ganska bra:
If it's gonna be a rainy day
There's nothing we can do to make it change
We can pray for sunny weather
But that won't stop the rain
Feeling like you got no place to run
I can be your shelter 'til it's done
We can make this last forever
So please don't stop the rain
Oh, we're a little closer now
And finally what life's it's all about
Yeah I know you just can't stand it
When things don't go your way
But we've got no control over what happens anyway
Jag vet att jag är ganska omöjlig när det gäller att ändra planer eftersom jag avskyr när saker inte går som jag planerat. Men det är bara ännu en av de saker man måste jobba på.
Nu järdrar!
skall det fortsätta bloggas. Är rädd för "sörjan" Annika beskrev i sin blogg. Jag vill ha ordning på vad jag gjort när, även om jag gärna skulle blogga mer om vad jag tycker än vad jag gjort. Får se vad det blir.
Idag är det ett år sedan jag åkte iväg till Schweiz. Är glad och stolt över att jag verkligen åkte iväg. Jag fick så otroligt mycket ut av mina 4 ½ månader! Igår var jag hos Sonja på avskedsfest. Det känns på något sätt som om det alltid är någon borta. Det gäller bara att försöka hålla kontakten och ses när personen är där man själv är.
90210 är nog en av de sämsta serier som gjorts. Det värsta med serien är huvudpersonens föräldrar. De är jättesnygga, jätteunga och talar med varandra och sina barn som tonåringar. Hui. Dessutom sade "mamman" just att hon inte vet vad gluten-fri betyder. Och alla personer i serien är snygga. Inte ens de som skall föreställa att vara nördiga och fula är nördiga och fula.
En annan sak jag funderat på är att alltid i filmer eller serier när man zoomar ut från vardagsrummet eller var personerna sitter och prgramet/filmen skall ta slut, så zoomas det ut genom förnstret och alla börjar tala med varandra och skratta hysteriskt. Men hur ofta händer det påriktigt?
Idag skall vi planera New York. Har inte rikgit insett att vi påriktigt är påväg till USA. Sick.
Idag är det ett år sedan jag åkte iväg till Schweiz. Är glad och stolt över att jag verkligen åkte iväg. Jag fick så otroligt mycket ut av mina 4 ½ månader! Igår var jag hos Sonja på avskedsfest. Det känns på något sätt som om det alltid är någon borta. Det gäller bara att försöka hålla kontakten och ses när personen är där man själv är.
90210 är nog en av de sämsta serier som gjorts. Det värsta med serien är huvudpersonens föräldrar. De är jättesnygga, jätteunga och talar med varandra och sina barn som tonåringar. Hui. Dessutom sade "mamman" just att hon inte vet vad gluten-fri betyder. Och alla personer i serien är snygga. Inte ens de som skall föreställa att vara nördiga och fula är nördiga och fula.
En annan sak jag funderat på är att alltid i filmer eller serier när man zoomar ut från vardagsrummet eller var personerna sitter och prgramet/filmen skall ta slut, så zoomas det ut genom förnstret och alla börjar tala med varandra och skratta hysteriskt. Men hur ofta händer det påriktigt?
Idag skall vi planera New York. Har inte rikgit insett att vi påriktigt är påväg till USA. Sick.
